FEBRUARI -88
-Vart är Judit...
...har hon hunnit gå långt?
-Hon skulle bara känna vinden,
när hennes inre hus blev för trångt.
Solen glittrade ännu på stigen
där hon dansade bort
men vinden blev kallare
storm och köld hann ikapp inom kort.
Taggar,, stenar och hagel
har nu piskat, ärrat din kropp
vintern förvridit din själ
kylan släckt din glöd, ditt hopp.
Tycktes, höra hennes skri genom mörkret
ibland, hördes svaga bank på min dörr
brukade öppna, när stormen stillats
Men fann endast spår och ekon från förr.
-88
Hade jag varit ett frö
hade jag växt upp innan våren
bara för att minnas vintern
-stålsätta mej
Hade jag varit en blomma
hade jag bränts i öknen
eller vuxit i skuggorna
- bara för dej
Hade jag varit ett löv
hade jag blivit kvar efter hösten
bara för att veta att ensam är vad jag är
- och kämpa ska jag
Hade jag varit ett hjärta
hade jag varit naken hela vintern
för att krossas av kylan
för att veta att våren aldrig skulle
- läka eller stärka mej
Hade jag varit en tavla
sprickor och blod
vidder av glasiär
-i en ram utan början utan slut
Hade jag varit en hand
hade din ryckts bort
Tre Dikter
12år
Ögon som talade sanning
mun med kluven tunga
läppar som ler hotfullt
händer som kunnat lugna
---
Lilla blyga, skygga och starka ängel
stryk bort ditt hår från ansiktet
och låt mej skåda dina kattögon
Ditt leende som talar om för mej
att du inte är så oskyldig
inte vacker med ett hjärta av betong
---
Höst, du som fångat min själ
ta inte allt som jag äger
Vinter, du som frusit mej
alla mina känslor, var mina kläder.
-87
Där stog jag gömd bakom mitt långa rufsiga hår
men de som såg min blick så vass sa att den glödde
De sa att där fanns renodlat hat och blev svart i agression
men få var de som visste att djupet i dom ögonen blödde
Så där stog jag och drömde att någon skulle se mej
fast jag gömde mej så väl
önskade att någon kunde läka och värma mitt inre
fast jag gömde mitt hjärta bakom mörkret i min själ
Men i min kropp bodde otrolig styrka
i min själ närdes ny lust, fastän det aldrig mer blev vår
när blommor som vissnat stog tisteln kvar med hat som näring och säregen skönhet
med vintern som trygghet tystnad som skal gömd bakom mitt rufsiga hår
Jag slumrar där inne, i mitt rädda inre
med kroppen ihopkurad, i min egen famn
Vaknar ibland, av drömmen, att jag kunnat se mej utifrån
håller mej hårt, gör mej varm
...inombords
En liten spillra, med själ som jag
vad består den egentligen av
Det är aldrig någon som undrar mer än jag
dom ser en kaxig liten spinka
som är agressiv och tvärtemot
...vildvuxen,liksom sitt hår
Ögon vilar på mej en stund,jag undrar..
..ser du mej nu, i detta ögonblick
..ser du in, någonstans längst in, i mitt inre
...var det därför du gick
-86
-------------------
Hösten har inte längre någon färg
kyla, storm, syns i ben och märg
så, vid vinterns första andetag
värms det i mig redan
för karg frusenhet på alla bittra vis
känner jag sen länge sedan
- 88
Ditt Kalla rus...
Nov-86
Inom mig finns inget minne
av ofördärvat barnasinne
Tunga stormar ryter
i samma ton som i mitt inre hus
Liten, ensam, står jag där
outrustad att möta ditt kalla rus.
HÄMNDEN
1987
Du hör mina steg, dom ekar i natt
du hör mig viska, ditt namn och mitt skratt
Du vänder dig om, men dimman ligger tät
du hade fel som trodde jag förlät
Stunden är inne, timglaset töms på sand
kommer emot dig, med en yxa i min hand
Du ser blott en skepnad, en skugga av svart
men du vet vem jag är, och fryser av mitt skratt
Du vet min lust, min önskan att ditt blod
i natt ska rinna genom gatan likt en flod
Jag hugger och skändar tills rännan är röd
skrattar och njuter när du är död
Månen lyser, och allt är stilla
blott, hörs ljudet av blod droppar trilla
Vem hör mina steg härnäst inatt
vem hör mig viska, hör mitt skratt
Ser mot yxan som färgats röd
skrattar och njuter för du är död
Juni 1989
Våren har kommit så grå och trist
blommorna har börjat knoppas
fulla av färglöshet och död
och träden ruttna uti varje kvist
Sommaren kommer väl snart med kyla
havet ryter och slickar allt
med sin svartaste tunga,över sår med salt
och solen lyser likt lögn och hån
Hösten är sitt lik,gräv ner dig i ditt skal
ät av plågor så du inte dör till vintern
som ett fruset naket barn som känner
somna in,glöm dröm och hunger,vintern nalkas
Vintern förfrös dig iallafall
vad var det du gömt,långt där inuti
trots alla plågor,hat och förakt
levde längtan,hoppet ,och höll dig kvar
tills vintern kom och teg dig
för gått
1986
TRON-
en bruten bro
FRAMTID-
en trasig sko
KÄRLEK-
falsk och svekfull melodi
SORG-
klänningen jag dansar i
1987-1988
Försök inte få mej att tro på nån mening
något ljus i denna förblindade värld
när allt jag levt i,är mörker och skugga
som dolt allas hungriga svärd
Försök inte få mej att tro på att livet
har något vackert,nåt jag förtjänar och får
när jag växt upp bland sten och tistlar
för att finna vägen helt ödslig där jag går
Försök inte få mej att tro det finns kärlek
mina sår av längtan har förintat den tron
när allt mitt svultna hjärta fått
är näring åt hat och agression
Försök inte få mej att tro att du ser mej
vill förstå och älska mej för den jag är
när min själ är sargad,drömmarna tomma och vissna
ett litet,vilset,frosthärgat barn,som mörkret närt
1987
En liten tid kan vis se
livet lever,livet finns
sen bleknar synen bort i det grå
och vardagen det ända man minns
Vi går på,glömmer bort
ser inte längre vad vi har
endast fåtal stunder,skymmer det bort
visar oss igen och att det är kvar
INGEN...
1988
Ingen kan höra mina förtvivlade rop
där jag gömts i mitt mörka,innerstas grop
Om bara ,törne ens,kunnat växa sig hit
så jag kunnat klättra upp,bit för bit
Om, jag kunnat se,lite ljus igen
skulle jag orka,trotsa väggen,även riva den
Då kunde jag fått vila mina djupa tankar
få känna om mitt hjärta ännu bankar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar